Jag vill börja med att understryka att det här inte är menat som kritik mot någon. Bara som en tankeställare? Ok? Så om inte kolhydrathatarna hinner bränna mig på bål, så kanske ni som läser det här och blir upprörda, kan låta bli också? Ok? Ok!
Var med dottern på gymnastik igår. Riktigt häftigt att se tre fröknar i åldrarna 15-16 år försöka få ett gäng (ca 20 st) 4-6-åringar att lyssna samtidigt. Ungefär som att försöka medla i konflikten Israel- Palestina. Men, framförallt var det så kul att se dotterns energi, hennes försök att klara kluriga övningar. Jag tittade med andakt, och han faktiskt tänka ”fan vad häftigt att jag får vara med om det här!” Det verkade dock som om jag var själv med den tanken. För av de ca 10 föräldrar som satt med inne i gymnastiksalen så var jag den enda som tittade. De andra tittade också. Men på helt andra saker.
En hel del Iphones. Någon Samsung. Faktiskt en Ipad också. Och sällan slet någon blicken ifrån sina ädelstenar. Jag ville för en sekund ställa mig upp, ställa mig upp och bara ropa: ”Hallå! vad gör ni? Ädelstenarna är ju där ute på golvet! De vill ju att ni ska titta! Vad är det som är så viktigt?!”.
För så var det. Jag såg många barn som försökte söka sina föräldrars blickar. Ropade, tittade igen. Och, de mest utåtagerande barnen, de som allra minst ville lyssna på fröken, de var faktiskt de barn vars föräldrar var mest fastlåsta vid sina apparater. De som aldrig tittade upp. Tänk dig själv in i det barnets tankar. Hela tiden verkar det som om mamma eller pappa har viktigare saker för sig än att vara med mig. Jag tror inte det är bra. Jag tror faktiskt det är skit.
Det tråkiga är att jag ser det här överallt. På simskolan. I affärer. Hos föräldrar som går med barnet i vagnen. På lekplatser. ”Va fan!”, tänker du nu. Ska man inte få ha lite fritid?! Ska man ge barnen uppmärksamhet 100% av sin tid. Nej. Men i alla fall 95%. För, handen på hjärtat, vad är det som är så viktigt i telefonen? Så viktigt att det inte kan vänta? Den där bilden på instagram? Den där statusraden på facebook? Jobbmailen? Barnen måste hela tiden tävla med den där maskinen du har i näven för att få din uppmärksamhet. Och jag tror inte det är bra. Inte alls.
Du är fortfarande upprörd? Ok. Jag förstår. Men lägg det här i ett annat perspektiv då. Om det kom hit utomjordingar. Som spionerade på oss, innan en stor attack a la Independence Day. De skulle nog bli hemskt konfysa över vad det var för apparat vi har i näven nästan dygnets alla timmar.Styr den dom? Är det därifrån jordens befolkning får sina order? Får de på något sätt sin näring därifrån? Det måste i alla fall vara enormt viktig, eftersom de aldrig lägger ifrån sig den.
Visst känns det absurt, när man tänker över hur mycket man använder sin telefon? Till, faktiskt, mest bara skit. Vi missar så mycket när vi sitter där bakom telefonen. Samtal med arbetskompisen. Att bara vara i nuet. Men, framförallt, våra barns utveckling. Deras liv. Så, lägg ned den där maskinen. Ja, den som du förmodligen sitter och läser det här på. Blicka upp. Kanske sitter där någon du kan prata med istället? Och är du med ditt barn i en lekpark just nu: skäms! Lägg ned telefonen och gå och var med i leken! Bygg ett sandslott! Upptäck världen ihop! Prata med det där barnet som så gärna vill ha din uppmärksamhet.
För ingeting är viktigare.
Vare sig på Facebook eller Instagram
SÅ bra skrivet tycker jag. Jag tog texten från MMAfarsans blogg och kunde inte uttryckte det bättre själv. Sån tankeställare och så sant!
Det får vara dagens ord!!
Läs,lär och gör (säger det lika mycket till mig själv)
Kram på er /C
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar