Sakta återvänder vardagen….

Sakta börjar vi få en normal vardag, utan sjukdom och besvär. Så tacksam för alla som bett för oss, det är otroligt uppskattat.

Vår älskade dotter blir tre veckor idag, tre veckor som inte varit den roligaste starten med en nyfödd, med blodproppar, infektioner och sjukhusbesök och inläggning har gjort oss extremt trötta och kraften har varit låg…

Men vi har haft en underbara familj som ställt upp på oss. Och hjälpt till på olika vis.

Vi fick åka in med  Minou som fick som "sår" i huvudet och blev inlagda förra vecka. Dom tog massa prover och allt gick väldigt snabbt. Det visade sig på odlingen att det var en hudbakterie från naveln som orsakat både sår,navel och ögoninfektion. Så hon fick intravenöst var 6 timme och det vände redan första dygnet för det bet bra på henne. Men sen fick vi vara kvar ändå för hon var så liten och dom är rädda att det blir blodförgiftning på sådana här små om man inte reagerar snabbt.

Så jag är glad att dom tog henne på allvar och nu går hon på penicillin 10 dagar. 

Vi har varit försiktiga sen vi kom hem med att gå ut och träffa folk absolut inte gå på maxi eller stan. Eftersom hon är extra känslig men kommer ju vara mer känslig efter dessa tio dagar då immunförsvaret är väldigt lågt.

Men vi har stått på en vers från en psalm dessa veckor och den lyder så här" Blott en dag ett ögonblick i sänder" och det har varit ganska skönt. Jag har varit stressad över att jag inte svarat eller ringt upp dom vänner jag borde och vill. Men det har helt enkelt inte funnits tid eller ork.

De är extremt mycket jag har glömt med en bäbis kände jag…. dessa sömnlösa nätter som man måste gå upp och vakna till var tredje timme. Att dessa små totalt styr en, med sina skrik och att vara i famnen så man inte kan göra någonting annat… det är mycket sånt jag helt enkelt glömt, eller förträngt jag vet inte.

Men nu känner jag att de går mot det bättre, det har inte varit lätt för våra andra två barn heller. En mamma som mår kass och inte riktigt kunnat tagit hand om dom som jag velat, samt åkt in och ut på akuten och även legat inne. För Matteo som är min kille har det väl tagit hårdast. Han har matvägrat vilket gör en orolig när man inte känner igen honom. Samt har Estelle blivit mer " mammig" hon vill ha mig med och saknar mig när jag är borta.

Så när vi blivit riktigt bra har vi sagt att vi ska göra nåt riktigt mysigt och roligt med barnen. Det har liksom blivit en seg start för oss alla.

Mitt i allt fyllde Matteo 3 år och jag låg inne då, så vi låssades att han fyllde i fredags. Då vi uppvaktade honom, sen fick våra familjer och syskon komma hot i lör på en fika. Det var så fantastiskt, både mamma,svärmor,svägerska och syster stod för fikat, dom hade bakat både tårta och kakor och bullar. Så jag gjorde inget vilket var väldigt svårt att ta emot först. Min man som har lättar för sådant uppmuntra mig att "ta" emot. med facit i hand var det enormt skönt, jag hade fullt upp ändå. Jag är oerhört glad för att ni underlättade så för oss. 

Jag hade däremot beställt en fantastisk tårta till min "Pippi galna son" så den fanns på plats samt att de skulle gå i pippi anda.

Jag får se hur aktiv jag kommer vara här ett tag framöver. Tid ork ska finnas…. 

Jag känner mig glad trots allt skit som varit och vid gott mod. Ska bli skönt pigga på sig, hämta kraft och bara vara nu, njuta och kunna gå ut på promenader, träffa vänner och fika och ha det gott.

Så rik jag känner mig när jag tittar på våra älskade juveler, vilken skatt 

 Kram på er vart ni än är / C