Idag har Cissi Wallin lyft ämnet ”barn på café”, på Twitter. Jag tog tillfället i akt och rantade en del om hur jag ser på barn och deras plats i offentligheten, föräldraskap och fostran och så vidare. Fick en enorm respons och som alltid blir det till slut ohållbart att föra diskussionen vidare på Twitter, därför tänkte jag nu lägga ut texten lite.
Diskussionen blir lätt väldigt polariserad, som om det handlar om att tycka om barn eller att inte tycka om barn.
Olika läger uppstår, de jag uppfattar tydligast är dels de som tycker att barn har rätt att ta plats överallt, och så de som anser sig ha rätt till barnfria miljöer. Sedan finns de som egentligen gillar barn men ogillar föräldrarna som inte ”kan sätta gränser” eller ”säga åt sina barn”. Somliga tycker att de som har små barn bör stanna hemma, för att inte störa andra människor som inte bett att få ha barn omkring sig. Andra tycker att de som har barn kan få vara på särskilda barnanpassade platser.
Det som slår mig är hur vi avhumaniserar barnen, hur barn blir som en sak, en statussymbol eller accessoar eller hur man nu väljer att se det. Lite som hundar. Ska man få ta med sig hunden in på caféet?
Samtidigt blir barn satta på piedestal, få saker upprör oss så mycket som när barn far illa (utom möjligen hundar som far illa då). Men detta att barn allt mer ses som en egen art, som kräver särskilda arrangemang och designade miljöer. Att de inte ses som färdiga människor. Att många förväntar sig barnfria miljöer.
Min ståndpunkt är att barn är människor. Vissa människor gillar man, andra inte. Men jag har ingen rätt att kräva att omgivningen ska anpassa sig efter mina specifika behov, vare sig de är att jag vill kunna fika på ett café utan att där finns barn som låter eller att jag vill gå med mitt yrväder till unge till ett bibliotek där andra behöver lugn och ro för att kunna läsa.
Att vara människa, det är däremot att ständigt tvingas anpassa sig efter och ta hänsyn till andra människor, barn och vuxna. Det är att samspela med omvärlden, försöka uppfatta skrivna och oskrivna regler och normer och någorlunda hålla sig inom dem. Att så långt det är möjligt inte förstöra för andra. Barn är sällan särskilt bra på detta. De är små, de har inte tillräcklig erfarenhet, de behöver träning. Och den träningen bör de få i verkligheten. Att separera och designa miljöer så att de ska passa perfekt för enskilda individer är knappt möjligt. Åtminstone vill inte jag leva i en värld där allt är perfekt, tillrättalagt och där vi som människor delas in i fack.
ag vill inte leva i en värld där vi släpper ut alla barn i madrasserade lekländer för att sedan som vuxna gå och ta en kaffe i lugn och ro i en estetisk miljö där det såklart finns fri wifi så vi kan jobba samtidigt. Jag vill ha en värld där vi tillåts vara människor, med fel och brister och dåliga dagar. Och jag vill ha en värld där alla människor räknas och får delta utifrån sina förutsättningar. Om jag nu vill ha lugn och ro och wifi och behöver jobba så kanske jag ska välja en annan miljö än en offentlig, en där människor normalt träffas för att umgås? Kan jag verkligen kräva att världen anpassar sig efter mina specifika behov? Om jag är förälder med små barn, ska jag inte ha rätt att då gå på café eller restaurang med mina vänner, och även ta med mig mina barn? Hur ska mina barn annars lära sig vad som gäller, hur det fungerar, vad det är att visa hänsyn?
Jag har inga svar på någonting, jag bara tänker högt.
Personligen gillar jag inte barn som kollektiv. Som jag sa tidigare – vissa gillar jag, andra inte. Jag blir väldigt blyg ihop med barn, vet inte alls hur jag ska hantera när ett främmande barn kommer fram till mig och pratar, lika lite som jag kan hantera en främmande vuxen. Jag tycker att det är obehagligt. Jag avgudar såklart mina egna barn, men jag räknar absolut inte med att andra ska avguda eller ens tycka om dem. När de var små höll jag mig väldigt mycket hemma, då särskilt en av dem var svår att ha i möblerade rum bland andra människor. De gånger jag tog med honom någonstans var jag på tå hela tiden, för att han inte skulle störa andra för mycket. Han var klättrig, högljudd, klåfingrig och framförallt – immun mot tillsägelser. Sa man åt honom att sluta eller lugna ner sig var det som att trycka på en knapp och han blev ännu värre. Det var aldrig avkopplande att vara på ett café med honom, om jag säger så.
Men så reste vi till Kenya, och där lade jag märke till något.
Jag
var som vanligt, på tå. Försökte hålla honom ur vägen. Ursäktade mig
och honom hela tiden. Men detta möttes av stora frågetecken!
Lokalbefolkningen där vi var verkade inte alls förstå, de verkade tycka
att jag var hispig och dum, och de verkade absolut inte tycka att han
var besvärlig.När vi var ombord på en båt, där han sprang, gnällde, klättrade och var allmänt oregerlig, och jag och andra västerlänningar ombord på båten tyckte att han var ”jättejobbig” så tyckte besättningen ombord på båten att han var rolig! De lyfte upp honom dit han inte kunde klättra själv, de skrattade åt honom, pratade med honom, skojade och skrattade och umgicks! Som om han var en färdig människa med rätt att existera precis som han var. De blev underhållna av honom. Och han trivdes såklart i deras sällskap.
När förlorade vi detta? Denna syn på barn som människor? Detta avslappnade sätt att förhålla oss till ett barn som det ändå inte skulle hjälpa att säga åt på skarpen? När slutade vi försöka se ur barnets perspektiv och uppmuntra nyfikenhet och tafatta försök att söka kontakt? När började vi separera barnen från de vuxnas umgänge och vardag? När började vi ens prata om att leva vuxenliv och tänka på oss själva även som föräldrar, istället för att skola in barnen i livet och se dem som fullvärdiga medverkande i det som är livet, och inte bara som en del, ungefär som jobbet är en del, hobbyn en annan? När började barn bli en statussymbol till för att komplettera våra i övrigt väldesignade liv? När blev de satta på piedestal men samtidigt underskattade som egna individer?
Hjälper vi barnen när vi stoppar in dem i perfekta madrasserade lekländer och låter dem slippa försöka anpassa sig till vuxenvärlden? Eller avhumaniserar vi både dem och oss själva på samma sätt som vi gör när vi försöker forma våra kroppar enligt någon form av skönhetsideal, när vi renoverar bort tiden med barnen för att kunna placera dem i den perfekta barnkammaren eller det fantastiska vardagsrummet med de perfekta förvaringslösningarna?
Jag tror att världen, och caféerna har plats för oss alla. Vuxna och barn. Tillsammans.
Ps. Att ämnet aktualiserats handlar kanske främst om Nelly’s Café som vill ha barnförbud. Egentligen har jag ingen välformulerad eller genomtänkt åsikt i det enskilda fallet, jag är mer oroad av utvecklingen i samhället i stort, där synen på barn som paria känns accepterad. Det betyder inte att jag inte förstår irritationen i exemplet, är bara osäker på om ”barnförbud” är sättet att komma tillrätta med problemet. Ds.
Så bra hon skriver, tänkvärt verkligen sen skriver vår gamle vän Birro som vanligt grymt bra.
Vi är ett folk som kollektivt förvandlar tiggare till elaka organiserade brottslingar, som gör om behövande vårdtagare till kunder, våra gamla till påsar av nästan dött kött.
På akutintagen staplas människor i korridorer. Sjuksköterskor och andra inom vården slår larm på larm men ingenting händer. Sverige är ett dike, en grop av regn och mörker.
Man kan mäta ett lands andliga status genom att se efter hur det landet behandlar de i samhället som har svagast eller ingen röst alls.
De sjuka, de gamla, knarkarna, fyllona och fansken som man sade förr. Vem talar för dem?
Ingen.
Barnen då? Vem slår ett slag för barnen? Vi är bra på att ta hand om våra barn i Sverige. Eller är vi det? Så länge barn inte inkräktar på vårt förbannade ego så älskar vi dem. När barn däremot är barn och gråter, skriker, och springer runt mellan borden på ett café, då vill vi helst inte veta av dem. Jag får en känsla av att de flesta av er älskar era barn så länge ni slipper vara med dem. När ni kan fly dem via långa resor utomlands i tjänsten eller bara lämna bort dem för en fylleweekend i Barcelona.
Barn inkräktar på allting av värde i våra liv och vi verkar ha väldigt svårt att acceptera det.
Tänk om det är så att man inte kan ha barn och förverkliga sig själv samtidigt. Tänk om man faktiskt får göra avkall på en del av sitt ego för att barnen ska ha det bra.
Jag skrev om barnen och äktenskapet för någon vecka sedan och fick löpa gatlopp nerför de sociala mediernas backar och krön. Jag framförde den livsfarliga tanken att ett upphävande av egot i kärlek för sina barn kan vara en anledning att stanna i ett förhållande och jag blev behandlad som om jag slagit ihjäl någon. Det är okej. Jag är van.
Nu läser jag att många applåderar när ett fik i Stockholm vill förbjuda barn. Människor vill slippa spring runt borden. Människor (på Kungsholmen i huvudstaden åtminstone) vill sitta i fred och ventilera sina bekymmer för varandra och inte bli distraherade av skrattande småbarn som drar dem i rockärmen.
Heja Sverige.
Vad blir nästa grej? Förbjuda utvecklingsstörda? Hörselskadade? Italienare?
Man borde förbjuda förbjudarna. Förbjud alla förbannade caféägare som ser barn som fiender, som ser barnen som hot.
Människor som känner sig hotade av barn har med största säkerhet ett väldigt stängt hjärta och vem vill spendera trettio spänn för en kaffe med skummad mjölk hos en människa med ett stängt hjärta.
I Bibeln, ni vet den där boken om Gud och Jesus som vi också gjort oss av med, står det:
Låt barnen komma till mig. Och hindra dem inte. Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in.
Jesus visste att barnen går först. I Sverige applåderar folk när de förbjuds att alls komma in på fik.
Grattis, Sverige.
|
Det blev ett långt inlägg idag, men ack så intressant. Det finns alltid för och emot. Jag säger inget om ett barnfritt cafe´jag har full förståelse, att man kanske vill jobba ostört och de finns både resor och barnfria hotell redan. Men ska barn då inte få gå in i olika affärer snart eller restauranger med? Vart är vi då på väg?! Eftersom varken cafe´personla kan tala om för föräldrarna att barnen tex får dämpa sig eller inte springa runt ( vilket jag tycker handlar om uppfostaran) av föräldrarna! Och föräldrar måste ju kunna höra det utan att bli sura och cafe´ägarna måste våga säga till. Hur svårt är det då? Jo, de har blivit svårt därför att de flesta är oerhört konflikträdda och rädda för vad "alla" andra ska säga eller tycka. Så måste bottna i nåt annat om du frågar mig. Så när man själv växte upp var de ju okej att en annan´s mamma eller vuxen sa till oavsett om man kände den eller inte. De är ju typ otänk bart idag, vilket är skrämmande med. De handlar om ömsesidig respekt av alla oavsett kön, ålder,ras vi är människor och ska behandla varandra väl! kram på er / C ♥ |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar