Dom hade varit på semester i Danmark och åkte förbi oss på vägen hem, stannade på middag & äppelpaj.
Vi pratade om allt möjligt, de viktiga i livet, vardagen, de praktiska, husbygge mm. De slog mig hur lätt de är att prata me "gamla" vänner som känner en som man är. Man behöver inte försöka förklara exakt hur man menar eller känner, de liksom bara vet hon. Hon vet nästan va ja menar innan ja ens sagt de, de är nästan som ett gammalt äktenskap man bara vet liksom, man vet ens bra o dåliga sidor. Man vet vart man har varandra i vått & torrt. Trots att de är över 40 mil mellan oss så känns de aldrig så när vi ses. De värsta är att de flesta av mina bästa vänner bor över 40 mil bort......
De kan kännas ibland, just nu när hon åkt med sin underbara familj så kändes de. De gjorde lite ont.. i hjärtat. Att vara mitt i livet i en småstad där jag inte är uppväxt och har en längtan tillbaka "hem" till de mina ( gamla vänner) de kan ja ibland tycka är riktigt jobbigt. De känns på nåt sätt. Ja har underbara vänner här med, allafall några som e mina hjärte vänner men som ja inte känt lika länge förstås. Som jag är oerhört tacksam att ja har. Men just en sån dag som idag när jag sitter här o skriver då saknar ja stunden med Louise, de naturliga, varma, spontan, självklara, hjärtliga, äkta vänskapen.
Då tänkte jag på "hemma" o saknade det.
Va fint skrivet!!! Förstår att du längtar...KRAM
SvaraRadera