Psykologen Eva Rusz: Brist på närhet kan ge allvarligare men än barnfattigdom
Vi måste öka vår kunskap om vad som skapar välbefinnande och psykiskhälsa hos våra småbarn. Brist på prylar utgör inte samma hot mot ett barns hälsa som bristen på känslomässig närhet. Moderna föräldrars självförverkligande får inte gå före
barnens grundläggande känslomässiga behov.
Dagens barn har bytt roller med sina föräldrar. Många småbarn
måste i dag själva söka upp sina föräldrar för att kunna ”tanka" eller
"docka” närhet. De får passa på när föräldrarna kan slita sig från
jobbet, karriären eller träningspassen.
Om våra barn inte ges möjlighet till att etablera en trygg och stabil
anknytning under de första två levnadsåren riskerar de att drabbas
av olika känslomässiga problem, exempelvis oförmåga att skapa och
vidmakthålla vuxna kärleksrelationer. Det kan även ge upphov till
dålig självkänsla, ångesttillstånd och en ökad psykisk sårbarhet.
När ett barn har fötts i dag är en av de mest förekommande
tankarna hos föräldrarna: ”När kan det börja på dagis”? Vi tänker
automatiskt i termer av att vi skall låta andra ta hand om barnet i
stället för att fråga oss hur vi som nyblivna föräldrar skall bete oss
för att tillgodose vårt barns behov.
I vårt land finns sen länge en spridd uppfattning om att barn behöver
socialiseras så snabbt som möjligt. Detta är felaktigt: ett litet barn
behöver inte socialiseras! Det är först vid tvåårsåldern som den
processen behöver starta. För att denna process skall kunna ske på ett tillfredsställande sätt behöver barnet före två års ålder ha optimal tillgång till mamma och
pappas trygga hamn. Föräldrarnas känslomässiga närhet, intoning och
omvårdnad är avgörande.
Idag kan barngrupper på dagis bestå av 25 småbarn fördelade på 2-3
förskollärare. Förskolelärarna gör ett bra jobb men de kan
inte ersätta det känslomässiga bemötande som föräldrar bör ge sina
barn. Detta medför att många barn riskerar att lida brist på
känslomässig omvårdnad.
Idag lär sig 1-2-åringar att de skall bita ihop, gilla läget och inte bli ledsna när föräldrarna går till jobbet. ”Han/hon vill ju så gärna gå på dagis" och "gråten går över” säger vi. Javisst går gråten över.
Men när barnets känslor trycks undan och nonchaleras vid upprepade tillfällen skapas en
inre sårbarhet. Brist på känslomässig närhet hos barn under två år kan ge betydligt allvarligare skador än de som orsakas av barnfattigdom. Vi bör därför fråga oss om barn ska börja på dagis före två års ålder.
Barn lär sig att vara andra till lags, många sätter på sig glada miner, fast de egentligen känner sig övergivna. De måste hitta olika överlevnadsstrategier för att passa in i föräldrarnas värld. Då barn anpassar sig och biter ihop tolkar vi vuxna det som att allt är
bra med dem. I själva verket kan det vara tvärtom.
Hos det vuxna barnet kan detta få konsekvenser i parrelationer. Det kan få svårt att identifiera sina egna känslomässiga behov och riskerar att få en begränsad uthållighet och problemlösningsförmåga. Det ger upp för lätt, eftersom förmågan att bygga och bibehålla starka band till andra är bristfällig.
Vi behöver stanna upp och tänka några varv till inom familjepolitiken. Varför skall vi socialisera våra barn tidigare än vad som är nyttigt? Vad ska vara vägledande: föräldrars
självförverkligande eller småbarns välbefinnande? Vi behöver sätta barnens behov i fokus.
EVA RUSZ
En bra och tänkvärd artikel får jag säga, önskade att hon var politiker och hade hand om familjepolitiken i detta land. De jag inte riktigt förstår är att folk tycker att detta var en sån hemsk artikel?? Då tänker jag att socialismen har ett starkt fäste i många, många människors tänk.. in med dom på dagis bara för det är vad detta land har lobbat för i 40 år. Ingen valfrihet där inte. Så tar en barnpsykolog och Svensk till på köpet ordet från munnen... hoppsan!!
Ha en trevlig kväll och grunna inte för mycket, vi har alla vårt livspussel och olika liv och förutsättningar givetvis. Men man kan ju alltid tänka lite till och kanske lite mindre på sig själv.... dom är ju de dyrbaraste och finaste vi har, vår framtid!
Kram på er♥
Jag läste också artikeln och tycker den stämmer så bra in. Min mamma va hemma med oss barn när vi va små och jag minns så väl den där tryggheten att komma hem till. Varm mat lukt när man öppnar ytterdörren kan än idag ge mig så mkt positiv energi. Vi hade inte det allra senaste i prylar, tror vi va den sista familjen som skaffade video men vi hade varandra. Vad kan vara viktigare än ens barn? Jag är tveksam om man ska skaffa barn om man kommer på många saker som är viktigare. Min mamma arbetar på Förskola och har haft barn som är där från 06.30-18.30 och dessa barn är just fyllda 1. De kallar min mamma för mamma och det är ju inte konstigt. Föräldrarna är fullt upptagna med karriärer och pengar för att visa upp vad de kan köpa. Det gör ont i mig då man hör och ser detta. Jag skulle ge upp allt för att få ha ett mirakel i mina armar, en gåva som inget annat kan ersätta. Kram Viola
SvaraRaderaHåller med både artikelskrivaren och Viola. Törs säga att min barndom var mkt bättre än de flesta av mina klasskamraters. Mamma var alltid hemma när man kom hem från skolan. En enorm trygghet. Hon började jobba först när de yngsta av oss var gamla nog att vara hemma själva (eller att någon av de äldre syskonen hade koll på oss iaf). Är enormt tacksam för att mamma var hemma med oss, och önskar att jag oxå ska kunna vara hemma den dagen jag, förhoppningsvis, får barn. :) (ps; mamma har frågat efter dig, och hälsat.)
SvaraRadera