Låt
oss för en stund helt bortse från oss själva och fokusera på: vad är
bra för barnen? Vi konfronterar alltså frågan huruvida utvecklingen är
för barnens bästa eller om vi vuxna föräldrar driver något i rent
egenintresse.
Självmord, suicidförsök, depression och konsumtion av psykofarmaka har bland unga kvinnor ökat med upp till 400 procent under de senaste tio åren. (Kanske det hänger ihop med att alla barn förväntas bete sig som pojkar?) Trenden för unga män är densamma även om utvecklingen inte är lika dramatisk. Ju yngre barn desto brantare ökning, de uppväxande barnen mår allt sämre och vi undrar varför.
Den första generationen som fötts under de nya betingelserna i Sverige har varit på förskolan från ett års ålder och har under sina första sex år tillbringat större delen av sitt vakna liv med förskolepersonal. Dessutom har de levt i ett samhälle som inbillar oss att män och kvinnor är likadana och har identiska förutsättningar att ta hand om barn, utan hänsyn till egna val. Det är först nu vi kan se hur den generation mår som fått ta konsekvenserna av det svenska experimentet.
Sambandet mellan att båda föräldrar arbetar mer och ungdomars psykiska ohälsa. I dag arbetar föräldrar cirka åtta timmar mer per vecka och hushåll än före 1980. Det innebär drygt 1,5 timma per dag i minskad barn-förälderkontakt. Om vi antar att vaket umgänge före 1980 var 3-4 timmar per dag för små barn är 1,5 timma en minskning med 40-50 procent!
Gråter hopplöst
Anknytning är ett i dag väl utforskat begrepp. Det är vetenskapligt visat att barn behöver nära kontakt med sin mor under de första levnadsåren. De behöver även sin far men modern är väsentligast under de 2-3 första åren. Ett barn som gråter hopplöst när det lämnas på förskolan upplever sig övergivet. Det är först vid 4-5 års ålder som barn får ett tidsbegrepp. När vi lämnar ifrån oss ettåringen har den ingen möjlighet att bedöma om föräldern någonsin kommer tillbaka. Tolv månader är den känsligaste åldern ur ett anknytningsperspektiv och då sätter vi barnen i förskola i Sverige. Skador i anknytnings-processen är ofta irreparabla och resulterar i oro, ångest och depression. Just vad våra ungdomar lider av i dag.
Män och kvinnor är olika i hjärnan. Den andra faktorn är att män och kvinnor förväntas göra samma saker. Det bygger på en politisk, obelagd tes att män och kvinnor är utbytbara vad gäller egenskaper och förutsättningar att ta hand om barn. Att en 50-50-delning skulle vara i barnens intresse förutsätter att män och kvinnor är identiska.
Men vi är inte identiska! Det finns stora skillnader i hjärnan mellan medelmän och medelkvinnor. Naturligtvis finns avvikelser i populationen i form av män med utpräglat feminina hjärnegenskaper och vice versa men statistiskt finns betydande skillnader. Olikheterna har utvecklats under evolutionen och skillnaderna fastställs före födelsen. Myten om att vi föds som neutrala varelser och att samhället tvingar in oss i identiteter som män eller kvinnor är en av de kusligaste politiska lögnerna i modern tid!
Straffas ekonomiskt
Det är dyrt att älska sitt barn i Sverige. För att tvinga in oss i sin politiska modell använder svenska staten ekonomiska styrmedel. En familj som envisas med att vara hemma tre år med sitt barn, varav med mamma de första 1,5 åren, straffas enligt våra beräkningar med cirka 400 000 kronor. Det går till så här:
* Full föräldrapenning betalas ut under 13 månader och är delvis könsbunden. Jämställdhetsbonusen premierar familjer där mamma börjar jobba efter 6 månader. Om mamma är hemma 13 månader straffas familjen med 68 000 kronor per barn.
* Vårdnadsbidraget betalas ut under två år till dem som inte belastar dagis. En heltids förskoleplats kostar kommunen cirka 14 500 kronor per månad netto, en peng det skulle gå att leva på och som en familj skulle kunna få utan att det kostade ett öre. Men vårdnadsbidraget är futtiga 3 000 kronor per månad och frivilligt för kommunen att betala ut. Av 14 500 kronor per månad som kommunen sparar betalar de alltså tillbaka max 3 000 kronor. Skillnaden, 11 500 kronor per månad, stoppar kommunen i egen ficka. Det här är barnets pengar och när det fyllt tre år stoppar alla kommuner allt i egen ficka.
* Särbeskattningen infördes för att vi inte skulle kunna leva på en inkomst. Familjer med en inkomst och rätt till full föräldrapenning förlorar cirka 26 000 kronor per år på särbeskattningen.
Med en föräldralön på 20 000 kronor per månad brutto, beskattningsbar och pensionsgrundande, skulle vi ha valfrihet att vara med våra barn och samtidigt slippa diskussioner om att det viktigaste jobbet i livet är en kvinnofälla.
Basen för den svenska statens familjemodell eroderar alltså och politiken bedrivs i strid mot våra evolutionära förutsättningar och mot barnens intressen. Den drivs helt av vuxnas snävt personliga intresse för materiell välfärd och statens behov av tillväxt. Staten har enorma och växande kostnader för psykisk ohälsa men grundorsaken vill man av kortsiktiga, nationalekonomiska orsaker inte ta i. Barn och ungdomar används som tillväxtbränsle och den politiska cynismen är total. Det är barnen som i dag sitter med notan i knät och får ta konsekvenserna av det svenska experimentet.
Annica Dahlström
läkare, neurobiolog, professor vid Göteborgs universitet, författare och föreläsare
Christian Sörlie Ekström
mastersexamen i industriell ekonomi, författare, debattör och miljöaktivist
Självmord, suicidförsök, depression och konsumtion av psykofarmaka har bland unga kvinnor ökat med upp till 400 procent under de senaste tio åren. (Kanske det hänger ihop med att alla barn förväntas bete sig som pojkar?) Trenden för unga män är densamma även om utvecklingen inte är lika dramatisk. Ju yngre barn desto brantare ökning, de uppväxande barnen mår allt sämre och vi undrar varför.
Den första generationen som fötts under de nya betingelserna i Sverige har varit på förskolan från ett års ålder och har under sina första sex år tillbringat större delen av sitt vakna liv med förskolepersonal. Dessutom har de levt i ett samhälle som inbillar oss att män och kvinnor är likadana och har identiska förutsättningar att ta hand om barn, utan hänsyn till egna val. Det är först nu vi kan se hur den generation mår som fått ta konsekvenserna av det svenska experimentet.
Sambandet mellan att båda föräldrar arbetar mer och ungdomars psykiska ohälsa. I dag arbetar föräldrar cirka åtta timmar mer per vecka och hushåll än före 1980. Det innebär drygt 1,5 timma per dag i minskad barn-förälderkontakt. Om vi antar att vaket umgänge före 1980 var 3-4 timmar per dag för små barn är 1,5 timma en minskning med 40-50 procent!
Gråter hopplöst
Anknytning är ett i dag väl utforskat begrepp. Det är vetenskapligt visat att barn behöver nära kontakt med sin mor under de första levnadsåren. De behöver även sin far men modern är väsentligast under de 2-3 första åren. Ett barn som gråter hopplöst när det lämnas på förskolan upplever sig övergivet. Det är först vid 4-5 års ålder som barn får ett tidsbegrepp. När vi lämnar ifrån oss ettåringen har den ingen möjlighet att bedöma om föräldern någonsin kommer tillbaka. Tolv månader är den känsligaste åldern ur ett anknytningsperspektiv och då sätter vi barnen i förskola i Sverige. Skador i anknytnings-processen är ofta irreparabla och resulterar i oro, ångest och depression. Just vad våra ungdomar lider av i dag.
Män och kvinnor är olika i hjärnan. Den andra faktorn är att män och kvinnor förväntas göra samma saker. Det bygger på en politisk, obelagd tes att män och kvinnor är utbytbara vad gäller egenskaper och förutsättningar att ta hand om barn. Att en 50-50-delning skulle vara i barnens intresse förutsätter att män och kvinnor är identiska.
Men vi är inte identiska! Det finns stora skillnader i hjärnan mellan medelmän och medelkvinnor. Naturligtvis finns avvikelser i populationen i form av män med utpräglat feminina hjärnegenskaper och vice versa men statistiskt finns betydande skillnader. Olikheterna har utvecklats under evolutionen och skillnaderna fastställs före födelsen. Myten om att vi föds som neutrala varelser och att samhället tvingar in oss i identiteter som män eller kvinnor är en av de kusligaste politiska lögnerna i modern tid!
Straffas ekonomiskt
Det är dyrt att älska sitt barn i Sverige. För att tvinga in oss i sin politiska modell använder svenska staten ekonomiska styrmedel. En familj som envisas med att vara hemma tre år med sitt barn, varav med mamma de första 1,5 åren, straffas enligt våra beräkningar med cirka 400 000 kronor. Det går till så här:
* Full föräldrapenning betalas ut under 13 månader och är delvis könsbunden. Jämställdhetsbonusen premierar familjer där mamma börjar jobba efter 6 månader. Om mamma är hemma 13 månader straffas familjen med 68 000 kronor per barn.
* Vårdnadsbidraget betalas ut under två år till dem som inte belastar dagis. En heltids förskoleplats kostar kommunen cirka 14 500 kronor per månad netto, en peng det skulle gå att leva på och som en familj skulle kunna få utan att det kostade ett öre. Men vårdnadsbidraget är futtiga 3 000 kronor per månad och frivilligt för kommunen att betala ut. Av 14 500 kronor per månad som kommunen sparar betalar de alltså tillbaka max 3 000 kronor. Skillnaden, 11 500 kronor per månad, stoppar kommunen i egen ficka. Det här är barnets pengar och när det fyllt tre år stoppar alla kommuner allt i egen ficka.
* Särbeskattningen infördes för att vi inte skulle kunna leva på en inkomst. Familjer med en inkomst och rätt till full föräldrapenning förlorar cirka 26 000 kronor per år på särbeskattningen.
Med en föräldralön på 20 000 kronor per månad brutto, beskattningsbar och pensionsgrundande, skulle vi ha valfrihet att vara med våra barn och samtidigt slippa diskussioner om att det viktigaste jobbet i livet är en kvinnofälla.
Basen för den svenska statens familjemodell eroderar alltså och politiken bedrivs i strid mot våra evolutionära förutsättningar och mot barnens intressen. Den drivs helt av vuxnas snävt personliga intresse för materiell välfärd och statens behov av tillväxt. Staten har enorma och växande kostnader för psykisk ohälsa men grundorsaken vill man av kortsiktiga, nationalekonomiska orsaker inte ta i. Barn och ungdomar används som tillväxtbränsle och den politiska cynismen är total. Det är barnen som i dag sitter med notan i knät och får ta konsekvenserna av det svenska experimentet.
Annica Dahlström
läkare, neurobiolog, professor vid Göteborgs universitet, författare och föreläsare
Christian Sörlie Ekström
mastersexamen i industriell ekonomi, författare, debattör och miljöaktivist
Svar på tal
På tisdagen får Annica Dahlström och Christian Sörlie Ekström svar på tal av läkaren Cecilia Chrapkowska.
Det vänder sig i min mage när jag läser detta, så tacksm och glad att detta kommer upp i vårt SJUKA samhälle! Det är så man vill gråta hur det har kunnat gått så här långt utan att "nån" reagerar. Ser inte förskolans personal sånt här undrar jag, varför säger och GÖR dom inte nåt? De måste ju rapoters eller är det bara ett jobb för dom med....
skrämmande!
Är så lycklig och tacksam till att vi valt att vara hemma med våra dyrbara skatter tills dom MINST fyller tre år. Och de känns som att heltid kommer jag inte jobba förrän dom är stora. Sitt nu inte och ta åt dig för att du satt ditt barn på dagis när den var lite... för liten ta till dig detta istället för att gräm dig över vad du gjorde. Nu är du medveten och kan dra ner på arbetstid eller nåt annat sätt för att väga upp. Vi har alla olika ekonmiska situationer och liv det är jag fullt medveten om, MEN vi kan förändra och förändras och de finns alltid nåt vi kan dra in på eller ändra. De handlar ju ofta om att samhället styrt in dig och dina tankar på att "så här ska de vara de är normalt" så umgås man med andra mammor som inte vågar säga ifrån att man inte vill ha dagis plats eller faktiskt vill vara hemma.
De flesta som jag möter i vadagen som på vårdcentralen,tandläkaren,bibloteket,butiker, eller bara på stan dom frågar om Matteo går på dagis, nä han är hemma med mig svara jag. Då skiner alla upp och säger va bra han har det. Och de har han och jag med för den delen, jag älskar att se han utvecklas och att de är jag som får dela dom stunderna inte nån dagis fröken....
Ha en skön kväll och begrund nu detta vad kan du göra och vad kan jag göra för att ändra detta för oss men framförallt barnen.
Det vänder sig i min mage när jag läser detta, så tacksm och glad att detta kommer upp i vårt SJUKA samhälle! Det är så man vill gråta hur det har kunnat gått så här långt utan att "nån" reagerar. Ser inte förskolans personal sånt här undrar jag, varför säger och GÖR dom inte nåt? De måste ju rapoters eller är det bara ett jobb för dom med....
skrämmande!
Är så lycklig och tacksam till att vi valt att vara hemma med våra dyrbara skatter tills dom MINST fyller tre år. Och de känns som att heltid kommer jag inte jobba förrän dom är stora. Sitt nu inte och ta åt dig för att du satt ditt barn på dagis när den var lite... för liten ta till dig detta istället för att gräm dig över vad du gjorde. Nu är du medveten och kan dra ner på arbetstid eller nåt annat sätt för att väga upp. Vi har alla olika ekonmiska situationer och liv det är jag fullt medveten om, MEN vi kan förändra och förändras och de finns alltid nåt vi kan dra in på eller ändra. De handlar ju ofta om att samhället styrt in dig och dina tankar på att "så här ska de vara de är normalt" så umgås man med andra mammor som inte vågar säga ifrån att man inte vill ha dagis plats eller faktiskt vill vara hemma.
De flesta som jag möter i vadagen som på vårdcentralen,tandläkaren,bibloteket,butiker, eller bara på stan dom frågar om Matteo går på dagis, nä han är hemma med mig svara jag. Då skiner alla upp och säger va bra han har det. Och de har han och jag med för den delen, jag älskar att se han utvecklas och att de är jag som får dela dom stunderna inte nån dagis fröken....
Ha en skön kväll och begrund nu detta vad kan du göra och vad kan jag göra för att ändra detta för oss men framförallt barnen.
Ja! Och Amen! till detta inlägg. :)
SvaraRaderaHar inget att tillägga...håller med ALLT du skrev. <3
Känner mig som en nickedocka när jag läser det du skriver. Är så tacksam över att min mamma va hemma när jag va liten, det gav mig en grundtrygghet.
SvaraRaderaHade jag haft barn skulle jag göra vad som helst för att få vara med dem de första åren. Jag skulle flyttat till mindre om det skulle behövas. Vi behöver inte alla prylar och dyra hus, vi behöver varandra!