Rulla ner för backen

Jag  har satt påminnelse varje morgon att ta sprutan vid 08 typ. Ni ska inte tror att jag "kommit ihåg det en enda gång" av mig själv och trots att jag för det mesta har min telefon på ljudlös så tittar jag ju inte alltid och ser att en påminnelse satt igång...

... tänker på alla barn med diabets som måste sticka sig själva i tidig ålder. Jag som är så här gamla har svårt att utan ansträngning ta tag i ett hud stycke vid magen och köra in några mm nål och spruta in den klara vätskan, sen ska man dra ut halva nålen och räkna till fem står det så de inte ska komma nåt blod.
Det är en prövning varje dag kan jag säga... så hejja er som måste göra detta dag ut och dag i, år efter år. Ni är grymma bara så ni vet!

När jag och barnen cyklar hem från min kära mor i eftermiddag, möter vi några vänner som jag stannar och pratar med. Estelle vi bara hem och säger att hon ska cykla före ner för den jätte långa backen vid oss, jag säger att de får hon inte. Utan måste vänta på mig, men hon är envis och börjar cykla.
Det går inte bra, jag får hjärtat i halsgropen och ropar på henne det högst jag kan. Men hon kan inte stanna och ja kan inte slänga mig av cykeln för Matteo sitter ju bak. Ja ser hur styret vibrerar och de går för fort för henne hon tittar ner och sen står hon på huvudet och flyger av och cykeln kommer efter på henne samt rullar hjälmen av... jag hinner knappt reagera förrän hon stor gråtandes tar sig upp min lilla hjältinna... ja tar henne i handen leder in henne till oss, får loss Matteo och en gammal dam som gått o sett allt i backen kommer med cykel och hjälmen när jag går för att hämta den. Allt går som i slow motion för mig. Jag slänger cykeln utanför o rusar in till Estelle, som nu står hulkandes och ser sig i spegeln... de är mycket blod och tar henne med på toaletten håret har fastnat i blodet och ja vill undersöka henne så huvudet inte fått sig en smäll när hjälmen åkte av. Klänningen gick sönder och från ögat ner till munnen har hon skrapat upp hud som blöder och vätskar sig. Jag får inte tvätta, bröstet,knät och alla fingrar och armarna har fått sig en släng med. Men inte ett plåster vill hon ha, jag är glad att jag nappen finns kvar hos oss..... sen sätter vi oss i fåtöljen och myser, jag kramar henne så hårt jag får och viskar hur mycket ja älskar henne, min lilla tjej som ser så blodig ut. Ja tänker att jag är tacksam att det gick som de gick tänk om hon åkt ut i gatan och mot en bil, eller fortsatt ner över övergångstället och kört på någon eller att en bil bara stuckit ut. Hemska tanke så tur i oturen med det blir till att lära sig bromsa på riktig cykel eller gå ner för backen ett tag till...

Idag får hon och Matteo somna i våra sängar jag läser och sjunger för dom, hon har druckit filmjölk i sugrör för hon fick fläskläpp med så det gör ont att äta säger hon.
I morgon får hon vara hemma från dagis och mysa med oss, jag vill inte ha i massa sand eller bakterier i det såret. Sen verkar hon lite tagen av händelsen och ville sitta i knä och vara nära ikväll- så jag har skickat iväg min man att köpa glass pinnar som vi kan ha det är gott när man har spräckt läppen och är lite halv krass.

Jag är helt slut efter en intensiv dag,
man blir trött för lite nu förtiden.

Så jag ska göra en smoothi på hallon och bjuda min man på, sen köpte jag ett ur gott knäcke bröd som jag blev rekommenderad ett nyttigt från Rita som är rosa och har tranbär i sig. Så underbart gott och nyttigt var det med..

Kram / C