Jag läste en bra artikel härromdagen just om att vi svenskar är så noga med att våra bara ska vara självständiga det är = trygga för oss. Dvs att vi är noga med att dom ska ha eget rum fort, sova egen säng tidigt,att lämna tidigt på förskolan och att barnet inte ska bli ledsen när man lämnar rummet….
Trygghet,anknytning och självständighet är det stora och omtalade här av psykologer och forskare.
Så här säger en av dom " I västvärlden har uppfostringsråden ända fram i vår tid ofta handlat om att "utveckla självständigheten" hos barn. Sova egen säng och utveckla social kompetens i grupp på förskolan är ex på vad barn hat ansetts behöva lära sig,
utifrån anknytningsteorin så utvecklas självständighet tvärtom med utgångspunkt i en trygg anknytningsrelation. Att ha starka o nära band till någon gör att man oxå litar mer på andra människor,därmed inte rädd för att söka sig ut i världen.
Rådet blir därmed inte forcera fram självständighet,och att vara lyhörd för det specifika barnets behov o signaler"
Något som många inte vet är att de beteenden som ofta hyllas hos våra barn- att inte bli ledsen när föräldern försvinner, att inte behöva så mycket fysiks närhet,att kunna bli tröstad av vem som helst osv är vanliga beteenden bland barn en såkallad otrygg undvikande anknytning. OM vi forcerar på självständighet redan när dom är bebisar, nekar dem närhet eller inte svarar ordentligt på deras signaler finns risk att en anknytning bildas.
SVD skriver en intervju m Anders BROBERG professor i klinisk psykologi " Otrygga anknutna barn i väst får oftare en så kallad undvikande anknytning. De barnen tränger undan sina känslor o reagerar ofta på förälderns återkomst med att vända bort blicken.
-Det är som att dom tar ett djupt andetag o säger till sig själva "det här va tufft,men nu gällerb det att bita ihop och inte visa det"
Så varför får svenska barn oftare ett undvikande anknytningsmönster? Anders förklarar det med att vår kultur så starkt betonar betydelsen av självständighet.
-Barn är formidabla på att läsa av vilken slags barn deras föräldrar vill ha. Om mamma och pappa varje gång barnet klarar något själv, kommenterar det med : Åh tänk vad du kan! så är ju det en tydlig signal till barnet. Lika tydlig blir signalen om barnet när det är ynkligt och vill krypa upp i famnen,möts av kommentarer som "det va väl inte så farligt, upp igen, inte behöver väl du gråta"
Intressant läsning tycker jag och ruggig.Vi tror vi gör våra barn trygga när vi tränar dom till självständighet.Men att var blyg och försiktig och gråta när man blir lämnad på dagis är inte alls konstigt utan helt normalt. Och faktiskt nåt vi bör uppskatta. Barn som vill ha sällskap när dom ska somna, är det inte nåt fel på. Det är precis så barn är och ska få vara, beroende av oss i en nära relation!
Självständiga blir dom tids nog ändå bara vi låter dom pröva sina vingar. Det tro jag med!!
Tänker givetvis på våra egna barn och hur man själv tänker kring deras trygghet och självständighet.
Men jag släpper det för stunden och tappar upp ett varmt bad, sänker belysningen och lyssnar på ljudbok där jag ligger.
Lavendel olja och badskum med honung som jag fick i julklapp av Estelle är snart slut, har badat så mycket det sista. Har man sammandragningar så slutar dom när man kommer i varmt bad.
Sen får jag massage av min man och han smörjer mina fötter och ben så härligt gott. Jag är nu super trött och varm.
God natt kära läsare nu somnar jag!
Kram / C
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar