Begravning

Idag var jag på en begravning av en man som var pappa till en av mina bästa kill kompisar. Vi har varit vänner i över tjugo år och trots att vi bor väldigt långt ifrån varandra så känns det aldrig så när vi träffas. Vi brukar alltid försöka ses varje år, för han har nämligen sina föräldrar här i småstaden, fast ute på landet.Vi hörs på telefonen mellan varven med och det är alltid lika roligt.

Men för två veckor sen dog hans pappa. Och vi pratade länge i telefonen några dagar efter att han gått bort.Om just hans död och åren då man var liten och växte upp. Många tankar som for igenom mitt huvud med under samtalet och jag tänkte på mina föräldrar och hur det hade känts för mig att mista någon nu, när jag är mitt i livet och mina barn är små än. Då hade ju mina barn och speciellt Minou aldrig kommit ihåg sin morfar eller mormor. Det känns så klart jätte speciellt och fruktansvärt sorgligt.

Han var inte sjuk och det var väl ålderdomen och att han fått en hjärtinfarkt tidigare i vår. Han blev åttiotre år. Jag började tänka ut att hans pappa fick min vän när han var fyrtio år, och att min vän också har tre barn var av ett är lika liten som min minsta. Så vi kommer alltså själva att vara åttiotre år när min lilla Minou är som jag är idag. Det fick mig också att reflektera över ålder och att man verkligen får vara tacksam för dom åren man får och att man har så friska och pigga föräldrar som man har.

Jag vet när min farmor dog, på hennes minnesstund kände jag att det var så tråkigt att jag aldrig lärde känna henne ordentligt.  Att jag aldrig hade frågat henne eller att hon berätta om sin ungdom och va hon gick igenom när hon var yngre. För oavsett när man är född i denna värld, så är vi alla människor,och vi är alla mer eller mindre lika.  Jag kunde känna igen mig själv i vissa tal till min farmor nämligen. Läser du Bibeln om alla berättelser mm så är det så, att inget  är nytt under solen. Jag menar då att så klart ser samhället annorlunda ut, men det fanns redan då. Då  menar jag skilsmässor, död, folk som inte kunde få barn, prostitution, politik, brist på arbeten, bråk mellan familjer och företag. Det var folk med samma känslor som vi idag och som på den tidens samhälle hade sina problem och konflikter.

Begravningen var väldigt vacker, och ljus, det fanns en glädje mitt i sorgen. Vi kommer att ses en dag, för jag tror ju på ett liv efter döden och det gjorde även denna man. Kistan var en svåger som gjort och den var med ett uppståndelse kors på och det var en väldigt fin men enkel kista. Massa blommor och det var fullt med folk i kyrkan så vissa fick stå. Han var en mycket omtyckt man och han var rik på vänner.

Det var sorgligt att se hans barnbarn som satt som små ljus och torkade sin tårar. Det gjorde ont i mig att se, jag var ledsen för min vän skull och för att han mist sin pappa för tidigt i hans liv och för hans barn & barnbarns skull.

Efteråt följde jag med till minnesstunden. Det var verkligen en fin hyllning till honom, med alla fina tal och minnen som folk berättade. Hans barnbarn spelad och det var riktigt proffsigt musik mässigt. Så man njöt av att lyssna på dom och alla andra som hade något att berätta.


Väl hemma var jag helt slut, trött i huvudet av anspelningen och att man gråtit.

Nu är det fredagsmys som gäller med min älskade familj!

Kram o trevlig helg