Kärleksbrev

Fick idag en annons från Svenska dagbladet. Den var skickad till mig från en av mina bästa och äldsta vänner.

Så här stod det:

Drygt två veckor har gått men ännu kan jag inte skriva var. Nutid gäller. Du är fortfarande min bästa vän och såna kan inte försvinna bara för att de ligger i en sjukhussäng och dör. Några timmar tidigare log du blekt när jag kysste din kind. Jag vill tänka att du kände att jag var där. Kände min kärlek.

Vi pratade mycket om döden dina sista veckor. Du sa att den var ”lite till vänster” och bad om ett papper, ritade en karta över Katarina kyrkogård och pekade var du ville bli begravd. Lite till vänster längs gången ner mot Södermannagatan. Vi ritade ett hjärta över platsen, skrev dit ditt namn. Kom på att jag förstås måste ligga bredvid. Ritade ett nytt hjärta. Med K i. Småfnissade över, ännu orkade du, hur vi skulle ligga där och prata när andra döingar sov. Skratta högt. Ingen skulle ändå bli störd. När en sköterska kom in motade du ut henne med beskedet: Här leker vi, förstår du. Det är en mycket allvarlig lek.

Om man i 40 år har lekt och talat allvar med någon som inte längre finns kan man inte sluta. Jag går vår långpromenad Djurgården runt och pratar med dig, inuti huvudet. Mal på om stort och smått. Men bara det viktigaste. Du, om någon, lärde mig att skala bort varje onödigord. Lindade aldrig in dina egna åsikter, sa vad du tyckte och stod för det. Pålitlig som en – nej, jag hoppar över jämförelse, du skulle ha strukit den direkt. Snabb som en vessla, inte minst i tanken. Lika slängd i käften. Och vänfast, vänfast.

Häromdan såg jag Kärleksbrev på Stockholms stadsteater – skynda, skynda att se storartade Birgitta Ulfsson och Iwar Wiklander innan pjäsen försvinner från repertoaren – och insåg att så gör vi inte längre. Vi skriver inga kärleksbrev. Mejl möjligen, eller snabba sms. Vi kunde ha ältat det på en Djurgårdspromenad, talat om betydelsen av att bekräfta också vänskapsband. Visst minns du bilden vi hade att vi satt i en kanot och paddlade oss fram, med gemensamma krafter. Vurpade ibland men kom alltid upp på rätt köl igen. Stötte på isblock men girade undan. Överlevde – tills …

Jag sitter ensam i båten nu. Jag har man och barn och andra vänner men jag har inte dig och jag förstår inte vem jag ska vara om jag inte längre är din bästa vän. Men ibland sätter jag mig på den där plätten du ritade upp på din kyrkogårdskarta och skrattar lite på försök. Så du förstår att jag inte glömt vår överenskommelse, den du skrev Dödsviktigt över. Med ett utropstecken efter.

Man kommer till ett slut, det är lättare i text än i själva livet. Men först måste jag upprepa det jag insett: att vi borde skriva brev till våra vänner, riktiga brev som går att spara. Ha med i fickan eller väskan. Läsa igen och igen. En gång definierade vi vänskap som ”kärlekens lillasyster” i en artikelserie på Idagsidan här i SvD. Idag vet jag att den också kan vara kärlekens storasyster.

Käraste M, jag säger inte hej då. Jag säger som vi alltid avslutade våra samtal: ”Vi hörs hela tiden”.

Så otroligt vackert och så vi på nåt sätt. Vi som alltid pratat om allt, delat glädje och sorg. Vi som skrivit kärleksbrev till varandra sen vi var små tjejer. Vi som fortfarande kan läsa dom för varandra och skratta och minnas. Senast förra veckan skicka vi kopior på brev och skratta. Vi måste börja med det igen, jag är så rörd av denna vackra berättelse. 

Va viktigt det är, att vårda sina relationer, sina vänner. Dom sanna vännerna växer inte på träd och är värda att vårdas. Så tänkvärt och viktigt!

Va rädd om dina vänner och var rädd om ditt hjärta för därifrån utgår livet ♡♡

Kram C

Sjukstuga

Det är väl så här det blir när skolan och dagis börjar, då kommer förkylningar, löss och magsjuka som ett brev på posten. Som tur är har våra barn aldrig haft löss eller om det går maginfluensa brukar jag försöka hålla dom borta från dagis.

Men nu tycker jag det gått runt och så blev jag uppringd av förskolefröken igår när jag skulle jobbat mitt dygn, som sa att Matteo var så varm och bara frös. Jaha, det var bara att försöka lösa på kort varsel... Jag fick köra han till mina svärföräldrar där han somnade direkt i soffan och sen satte jag mig o ringde runt. 
Faktisk min första vabb, jag har aldrig på dom 7 åren jag haft barn vabbat, ganska bra gjort va?!

Jag har nog aldrig sett honom så blek och svag och framförallt tyst, han sov vaknade, frös, drack, sov och ropa på mig hela tiden.
Men släpper verkligen allt när dom små hjälplösa liven är dåliga, allt annat i hemmet får vänta och stå. Så är det bara! Nu hoppas, tror och ber jag att han ska friskna till snarast, han var extra ledsen för dom skulle åka buss till parkan idag på hans dagis och det hade han ju såklart sett framemot, så det var extra sorgligt idag.

Ta hand om er därute, stanna upp o vila. Vi vilar alldeles för lite i vårt samhälle. Jag som troende, tror på en vili dag. Det var så det var tänkt och de borde varje familj införa igen för att ge det till våra barn. Att vara en förebild och visa på att man vilar en dag i v, den dagen som passar er familj bäst i er livssituation. Att kanske lägga undan iPad, telefoner och istället sattas på middag, lek, spel, bakning eller en promenad och verkligen ge varandra tid. 

Min dotter önskade sig tid med mig när hon fyllde år, det fick mig att tänka en extra gång....!

Va rädda om er kram C ♡

Prinsessan fyller 7 år

Det är galet vad tiden gått fort, från att vårt förstfödda barn kom till världen. Är det inte just på barn man ser vad tiden ändå har gått....

Det var väldigt roligt och mysigt barnkalas, för höstvädret var så härligt. Så vi kunde vara ute och gå tipspromenad som hon så innerligt hade önskat. Sen mötte vi upp min man vid sjön där sista frågan var, och där stod han och grilla korv till alla 13 tjejer och 14 med lillebror. Sen hem och hade paketöppning med fri lek, medan jag dukade upp till tårta. Hon ville gärna ha en dajmcheescake med kolasås och center. Och vad gör man inte för sina barn ;)

Estelle var så nöjd med detta kalas, hon tyckte att det var hennes absolut bästa. Och jag får hålla med henne, hon fick så mycket fina saker och alla tjejerna är verkligen så goa vänner.

Men att ha så många tjejer kräver lite av en som förälder, så jag förstår dom som "köper" sig tid på lekställen mm och har kalas där. Idag har det ju blivit sån hög klass också på att ha kalas, jag kan i bland undra vad det är för fel på saft och bulle? Det växte ju en annan upp med och smakleken eller knorr på svansen. 

Men jag måste säga att jag tycker om allt som har med fest och kalas och göra, jag fixar så gärna. Det är verkligen så roligt med tema och att hon får som hon vill och tänkt, har väl skämt bort dom där...

Släktkalaset var inte lika intensivt men väldigt mysigt med. 

Det bjöds på snittar och fika, ibland får man gör det enkelt när det är mycket.

Sen fick man snällt klä på sig och gå ut och hämta sin godispåse i trädet.
En mycket trevlig förmiddag, men senare på eftermiddagen fick hon hög feber. Så det blev en väldigt stilla och ro full kväll. Slutet gott allting gott


Kram C ♡